Utkast och bortkastat
Det ligger många ord i utkast och ännu fler är bortkastade.
Min tystnad är därför att den är talande. Nej, skrikande, gormande, gastande, gråtande. Och tyst.
Crayon Ponyfish
Lilla du
Tänk att du står på ett tak. I handen har du ett mynt. Vi kan säga en krona. Eller till och med en gammal femtioöring. Ett litet och obetydligt mynt. Du får nu impulsen att kasta myntet och gå där ifrån. Ett litet obetydligt mynt, hur stor skada kan ske? Kanske känner du till marken nedanför, åtminstone på ett ungefär. Där är mest kargt och hårt, ingen skada kommer ske, kan inte ske. Kanske på myntet möjligen men inte på marken. Omöjligt. För du känner ju till marken? Du vet ju säkert varenda tänkbara landningsplats, du kan dela upp marken i tusentals delar i samma storlek som myntet och alla delar är lika hårda och platta, eller hur? Du vet inte exakt var myntet kommer landa men du vet att det inte kommer göra någon skada. Är det inte så?
Gör grafik till utbildningsfilm för lågstadiet
Tankar kring filmen Coffe and Cigarettes
Det skålas för lite i kaffe.
Det dricks för lite champange.
Kaffe och cigg är verkligen ingen nyttig lunch.
Cate Blanchette är väldigt skicklig på att spela någon annan som är väldigt lik henne själv.
Jag vet väldigt lite om hip-hop.
Bill Murray och jag dricker kaffe i samma kvantitet.
Relationen dofter-minnen-känslor blir så stark ibland. Det kan komma som ett slag. Kanske när en främling på bussen har billig och ung parfym och knäcker en öl. När någon röker inomhus och badrummet är nyduschat och ångar head and shoulders. Eller när man återbesöker korridorer man gick i alldeles för länge för länge sedan och vars parkett fortfarande luktar likadant av grus och fukt som det gjorde då.
Då minns man plötsligt hur man kände då.
Då kan man bli förvånansvärt irrationell.
Utvecklande, säger de
Vissa saker behöver man bara säga ja till. Vissa erfarenheter är bra bara för att man har genomfört dem och sagt ja. Så att man kan gå vidare också. Och inte känna så jävla mycket nästa gång.
